The Economist 6 augusti 2009
För de flesta västerlänningar väcker själva idén om att straffa kättare minnen från den spanska inkvisitationen som terroriserade
oliktänkande eller när den ryska tsarer lät bränna ner hela
byar av ultra-traditionalistiska gammaltroende.
De flesta religioner började som kätterier. Men även idag betyder begreppet ”kätteri” fortfarande något. Varje samhälle är uppbyggt kring en idé, en princip eller ett mål (från jakt- och fiske entusiaster till freudianska psykoterapeuter) och det förekommer alltid hårda argument om var gränserna för denna gemenskap ska ligga, och hur långt innebörden av dess grundläggande axioms kan sträckas.
Men ett kännetecknen för ett civiliserat och tolerant samhälle är att argumenten från fritt utgjorde grupper, vare sig de är religiösa eller inte, går fredligt till. Och om dessa tvister skulle leda till splittring och nya grupper, så är det också en fredlig process, utan våld eller tvång.
Hur deprimerande är det då att konstatera att i hjärtat av en av
världens stora religioner, islam, så är anklagelser för kätteri fortfarande en våldsam och hotfull verklighet som tystar kritiska röster. Den senaste i raden som har fått möta sådana anklagelser är den egyptiska vetenskapsmanen, Sayed al-Qimani, för hans välkända empiriska forskning av tidig islamisk historia.
Läs resten av artikeln på engelska:
http://www.economist.com/opinion/displayStory.cfm?story_id=14172611&source=hptextfeature
Publicerat av osvenskan 
Osvenska Dagbladet 